Riverboat jazz: historien

Två saker som började i en och samma stad

Jazz uppstod i New Orleans, i afroamerikanska samhällen, mellan slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mississippis hjulångare i amerikansk form började också här: den första på floden togs i drift från New Orleans 1812. De två möttes på vattnet inom några generationer, och kvällskryssningen befinner sig där de överlappar. En kväll med livemusik och jazz på en hjulångare vilar alltså på verklig historia, och resten av den här guiden följer den historien från båtarna till scenen och sedan tillbaka till däcket du kan gå ombord på i kväll. Läs avsnitten i ordning: först båtarna, sedan banden, sedan kvällen du faktiskt kan boka.

Hur ångbåten kom till floden

Robert Fultons Clermont, möjligen den första kommersiella framgången, sattes i trafik mellan New York City och Albany 1807. 1811 lämnade en linje flodångbåtar Pittsburgh för New Orleans via Ohio och Mississippi, och 1812 började den första mississippiska hjulångaren trafikera staden. 1814 hade kapten Henry Shreve utvecklat en ångbåt anpassad till lokala förhållanden, och benämningen blev kvar för fartyg på Mississippis flodsystem. Anlöpningarna i New Orleans ökade från 21 år 1814 till 191 år 1819 och till över 1 200 år 1833, ett mått på hur snabbt floden förändrades. Ångbåtar blev ett föredraget sätt att resa i början av 1800-talet eftersom de var snabbare och bekvämare än att färdas landvägen till häst, med vagn eller till fots.

Akterhjulångaren förklarad

En akterhjulångare har ett hjul vid aktern. Hjulet är en stor stålkonstruktion försedd med jämnt placerade skovlar, och ungefär den nedersta fjärdedelen roterar under vattnet. De första akterhjulångarna uppfanns i Europa, men de användes mest i Nordamerika, särskilt på Mississippi, och en båt vid namn Washington, byggd 1816, blev prototypen för de mississippiska ångbåtar som följde. Senare propellrar ersatte till stor del hjulen, som idag lever vidare på utflyktsbåtar, flytande restauranger och repliker. Akterhjulångaren Sprague, byggd 1901, var den största och en av de sista hjulångarna på Mississippi.

Läs nästa: Mississippiflodens krökning om natten

Lotsens rop

Mark Twain arbetade som flodbåtslots innan han skrev om floden, och hans bok Life on the Mississippi gavs ut 1883. Han mindes att pojkarna i hans barndomsstad framför allt ville bli ångbåtsmän, och att lotsen hade den förnämsta ställningen. Han förklarade också sin pseudonym: "mark twain" var ropet som gjordes när båten var i säkert vatten, ett djup av två famnar, eller 12 fot. Twain beskrev lotsens prestige som större än kaptenens. När du hör ropet citeras en flodkväll kommer det från båtarnas arbetsliv.

Jazz före båtarna

New Orleans-jazzen började i början av 1910-talet och kombinerade tidigare brassbandsmarcher, franska kadriljer, biguine, ragtime och blues med kollektiv improvisation. Bakgrunden är äldre: förslavade människor samlades vid Congo Square, känd för afrikanska danser, och kornettisten Buddy Bolden spelade i staden från 1895 till 1906, även om inga inspelningar av honom finns. Marschbandens och dansbandens instrument blev jazzens standardinstrument, och Storyville, red-light-distriktet kring Basin Street, förde musiken till en bredare publik, inklusive turister som kom till hamnen. Den afrokreolske pianisten Jelly Roll Morton började sin karriär i Storyville, och hans Jelly Roll Blues, komponerad 1905 och publicerad 1915, var det första jazzarrangemanget i tryck.

Läs nästa: Efter kryssningen: jazz till fots

Streckfus-ångbåtarna och Fate Marable

Fate Marable föddes i Paducah, Kentucky, och började spela på Mississippiångbåtar vid 17 års ålder. Han anställdes av John och Joseph Streckfus och blev senare, 1907, bandledare för en hjulångare på Streckfus Line som trafikerade sträckan mellan New Orleans och St. Paul – en position han behöll i 33 år. Tidigt fick han också spela på en ångcalliope, ett högljutt instrument vars tonhöjd varierade med ångtrycket. Tulanes Hogan Jazz Archive tillskriver honom äran för att ha organiserat det första New Orleans-bandet för Streckfus ångbåtar, och menar att utflykterna gav flodpubliken i St. Louis och Davenport tillgång till musiken. Musiker skämtade om att gå med i hans band innebar att gå på konservatoriet.

Louis Armstrongs år på båtarna

Armstrong spelade i brassband och på flodbåtar i New Orleans i slutet av 1910-talet. Han reste med Marables band på ångbåten Sidney, som Tulanes arkiv beskriver som den första Streckfus-båten med ett New Orleans-band ombord. Marable krävde att hans musiker kunde läsa noter, och Armstrong kallade senare denna tid för sitt universitet. Wikipedia noterar att han vid 20 års ålder kunde läsa noter och började framträda med utökade trumpetsolon. Marable såg Armstrongs gåva för improvisation och lät honom improvisera sina breaks. 1922 flyttade Armstrong till Chicago, trots att han växte upp i New Orleans och återvände till staden med jämna mellanrum under resten av sitt liv.

Vad båtarna gjorde för musiken

Flodbåtsbanden var en skola lika mycket som ett jobb. Marable krävde notläsning, disciplin och en bred repertoar – från heta nummer till lätta klassiker – framförd ur minnet, på gehör eller från noter, med dansarnas nöje som mål. Alumni från Streckfus-banden kom att spela med bandledare som Cab Calloway, Count Basie och Duke Ellington. Tulanes utställning tillskriver New Orleans-banden och deras Dixieland-rytm en stor del av Streckfus-linjens framgång inom utflyktsbranschen efter första världskriget. Båtarna var en scen som rörde sig, och de sände New Orleans-soundet uppför floden.

Hur en kväll på vattnet ser ut idag

Kvällskryssningen på en hjulångare bjuder på ett levande jazzband, utsikt över stadssilhuetten och French Quarter samt en cocktail på promenaddäcket. Gästerna beskriver traditionella jazzstandards på överdäcket. Det är inte en återskapelse av en utflykt från 1919, och programmet är inte fastlagt. Men miljön är äkta: en hjulångare på Mississippi, ett band på däck och en stad som glider förbi. Köpguiden förklarar alternativen, inklusive huruvida man ska lägga till den kreolska middagen.

Läs nästa: Alternativ för jazzkryssning i New Orleans

Var historien kan upplevas idag

Mycket av denna historia går fortfarande att besöka eller läsa om. 1919 års fotografi av Marables band på Sidney finns på Hogan Jazz Archive vid Tulane University, och arkivets onlineutställning berättar Streckfus-historien. Congo Square ligger i Louis Armstrong Park, mittemot French Quarter över Rampart Street. Preservation Hall på St Peter Street har framfört traditionell jazz sedan början av 1960-talet. Guiden till jazz till fots ger förslag på hur man kan knyta samman dessa platser med en kväll på floden.

Läs nästa: Efter kryssningen: jazz till fots

Vem detta inte är för

Om du vill ha en föreläsning om Streckfuslinjen är det här fel biljett: kvällskryssningen berättar ingen historia. Dagtidskryssningen med Creole Queen är den som har guidning, med ett föredrag om slaget vid New Orleans. Om du vill ha en puristisk traditionell jazzuppsättning i ett litet rum passar en klubb dig bättre än en båt. Och om du lyssnar efter en namngiven musiker från historien ovan, kom ihåg att banden från den tiden är borta och att den nuvarande uppställningen inte utlovas.